Nu har jag varit tyst ett tag, och har bestämt mig för att starta en ny blogg! Den kommer handla om Ofrivillig Barnlöshet, Missfall, Bipolär Sjukdom osv!

Besök gärna den istället!!

http://ofriivilligbarnloshet.bloggplatsen.se

Min klasskompis gick kortfattat på mig och kallade mig saker på lektion idag, och började väl lugnt ställa han mot väggen sen bara sprack det. Jag kan Inte hantera min ilska just nu, och blev så arg när han bara fortsatte. Min lärare ser och hör allt som händer, och även vad han sa, men det var bara mig det var fel på. Det var jag som var bråkig, som kunde dra därifrån och skulle vara tyst.

När det blev lugnt,drog han igång igen, och återigen var det mitt fel. Herregud, vad e det för fel på vissa lärare?!

Så många gånger vi pratat om att sådana situationer ska undvikas, iaf att läraren ifråga ska hantera situationen annorlunda! Vem som helst skulle kunna bli arg i den här situationen, men när jag blir arg blir jag det tio gånger mer än andra. Just nu. Mina mediciner håller fortfarande på att försöka stabilisera mig, och det sista på denna jord jag borde ha då är bråk och elände. Läkaren har sagt klart och tydligt att lugn och ro är det jag behöver. Omgivningen måste hjälpa till.

En fågel viskade i mitt öra senare på dagen att denne lärare hade gått och berättat om detta bråk för alla andra lärare sen!!

Nya samtalsämnet på skolan!:)

Alltid är det jag som framstår som den dåliga inför andra lärare, förutom en! Han ser mig inte snacket. Men jag hade behövt detta från alla mina lärare. Det är så jäkla svårt när ingen förstår. Det gör Ont i mig av ilskan och när jag blir upprörd får jag enorma smärtor i magen, och precis det hände idag. Jag skakade av ilska, det svartna för ögonen och jag blev yr ett tag och var skogstokig. Blev alltså yr av ilskan. Att jag fortfarande inte sagt fulare ord än jag gjort är jag förvånad över! Sen sa det bara PANG, sen exploderade smärtan i magen! Nu ikväll har den varit jätte öm och såhär e det jämt när jag blir upprörd, ledsen, arg eller så. Min mage är den känsligaste kroppsdel jag har....

Till och med om jag inte kan gå i skolan för att min bipolaritet tar över, och jag är sjukt deprimerad, så går det ju inte att ärligt säga detta. För då får man höra "Äh, kom hit så blir det bättre.".... "Nämen du kan ju inte vara hemma för det." osv osv! Det är också en sjukdom så det kan jag visste. Idioter.

Hur får man förståelse från skolan??

Dom håller i min framtid, och om dom inte förstår mig, hur fan ska det då gå?

Jag sitter inne på en familjesajt och läser i olika forum. Där är heta samtal om otrohet, och just detta har jag funderat på väldigt länge.

Alltför ofta ser jag folk som skriver och erkänner sina otrohetsaffärer med män/kvinnor. Dom är gifta, har barn och hela den biten, men ändå fattas någonting. Självklart kan det fattas någonting, men det jag aldrig har förstått är hur man kan välja att vara otrogen framför att lösa dom problem man har?

Du kommer bara skapa ännu fler problem med otrohet, än vad du hade tidigare.

Jag funderar och funderar på hur man kan leva med detta? Hur man kan göra det utan dåligt samvete? Hur funkar det egentligen i en otrogen människas huvud?

Jag blir riktigt rädd faktiskt. Funderar på om man själv blir den frun i framtiden där mannen är otrogen och hela ens familjeliv rasar? Det är ju faktiskt inte omöjligt. Folk värdesätter inte förhållande på samma sätt längre, och dom har lägre gränser idag. Det är "lättare" för vissa att göra sådana här saker och vara tillfredsställd för stunden än att ta tag i dom verkligen problemen.

För man är väl inte otrogen bara för att man en dag får för sig att vara det? Utan minsta anledning?

Hade varit intressant att höra Eran åsikter.

Och var går gränsen för otrohet för Er?:)